Produktiviteten per arbetstimme i Sverige har aldrig varit högre. Vi producerar mer på kortare tid än någon tidigare generation. Ändå arbetar vi ungefär lika länge som vi gjorde på 1970-talet. Den rimliga frågan är: varför ska produktivitetsvinster gå till kapitalägarna och inte till kortare arbetstid och bättre livskvalitet?
Försök med sex timmars arbetsdag — i Svartedalens äldreboende, i olika privata företag och i offentlig verksamhet i andra länder — visar konsekvent samma mönster: lägre sjukfrånvaro, högre trivsel, bättre produktivitet per timme och bibehållen eller förbättrad total produktion.
Det handlar inte om att arbeta mindre. Det handlar om att arbeta smartare och att fördela livets utrymme mer rättvist mellan arbete, familj och återhämtning. En reform som förbättrar folkhälsan, minskar sjukfrånvarons kostnader och höjer välbefinnandet är inte utopi — det är kalkylerad samhällsekonomi.
Motståndet mot kortare arbetstid är i grund och botten ett motstånd mot att dela på produktivitetsvinsterna. Det är en maktfråga, inte en ekonomisk nödvändighet.
