Vi fortsätter bygga stad som om huvudsyftet vore att passera den så snabbt som möjligt. Genomfartsleder prioriteras, parkeringsytor breder ut sig och centrum förvandlas till transportzoner snarare än mötesplatser. Det är ett planeringsideal som utgår från bilen, inte från människan.
Konsekvenserna är tydliga. Barn skjutsas i stället för att gå, äldre rör sig mindre och lokala butiker tappar spontana besök. Forskning om stadsutveckling visar att gångvänliga miljöer med tät blandning av bostäder, handel och grönska stärker både folkhälsa och lokalt näringsliv. Ändå upprepar vi samma modell, år efter år.
Det handlar inte om att förbjuda bilen. Det handlar om proportioner. När varje ny detaljplan kräver fler parkeringsplatser än trädplanteringar signalerar vi vad som värderas högst. En stad är mer än en logistisk lösning. Den är ett socialt kontrakt mellan människor.
Vi behöver planera för vardagsliv, inte enbart för trafikflöden. Det innebär lägre parkeringsnormer, säkrare cykelvägar och offentliga rum som inbjuder till vistelse. Stadens kvalitet avgörs inte av hur snabbt man kan lämna den, utan av hur väl den går att leva i.
