Det finns en politisk reflex att vänta på bredare konsensus innan stora beslut fattas. I de flesta frågor är det klokt. Klimatfrågan är ett undantag — och det undantaget är vetenskapligt motiverat, inte politiskt.
FN:s klimatpanel är tydlig: koldioxidutsläppen måste minska kraftigt och snabbt om vi ska ha en rimlig chans att begränsa uppvärmningen till nivåer som inte utlöser irreversibla förändringar i ekosystem och klimat. Det är inte en politisk position — det är fysik. Atmosfären väntar inte på att samtliga riksdagspartier ska enas om ett åtgärdspaket.
Den vanligaste invändningen mot ambitiös klimatpolitik är att det kostar för mycket och drabbar hushåll och företag. Det är en legitim oro som förtjänar seriösa svar — och det finns seriösa svar. En koldioxidskatt med återbäring till hushållen kan vara neutral för medelinkomsttagare. Investeringar i kollektivtrafik och förnybar energi skapar jobb och minskar beroendet av fossil energi.
Att vänta på konsensus i klimatfrågan är inte pragmatism. Det är att låta politikens tidshorisonter diktera villkoren för ett problem vars tidshorisonter är vetenskapliga. Det är ett val vi kommer att behöva försvara inför kommande generationer.
