Det är dags att sluta tala om bostadsbristen som om den vore ett naturfenomen, ett resultat av opåverkbara krafter som befolkningstillväxt och urbanisering. Bostadsbristen är ett politiskt val. Det är konsekvensen av decenniers beslut om att inte bygga, av stoppade projekt i kommuner med NIMBY-opinion och av ett regelverk som gör det både dyrt och tidskrävande att faktiskt uppföra bostäder.
I dag väntar hundratusentals människor på en hyresrätt i storstäderna. Unga lämnar städerna för att de inte har råd att bo kvar. Företag kan inte rekrytera för att anställda inte hittar bostad. Det är inte ett abstrakt samhällsproblem — det är konkreta liv som påverkas varje dag.
Lösningen kräver politisk vilja på flera nivåer. Staten behöver förenkla plan- och bygglagen så att bygglov inte tar år att behandla. Kommunerna behöver se bortom den lokala NIMBY-opinionen och faktiskt ta ansvar för sin del av bostadsförsörjningen. Och vi behöver en ärlig diskussion om hyresreglering — ett system som skyddar dem som redan har kontrakt på bekostnad av dem som letar.
Att bygga mer, enklare och snabbare är inte höger eller vänster. Det är praktisk politik som gagnar alla — utom dem som redan äger och som tjänar på att utbudet är begränsat. Det är dags att fråga sig vem bostadspolitiken egentligen är designad för.
