Statens primära uppgift — dess ursprungliga och oersättliga uppgift — är att skydda sina medborgare. Under decennier av fredsoptimism och välmenande nedskärningar rustade Sverige ner sitt försvar till en miniminivå. Fredsutdelningen visade sig vara ett lån som nu ska betalas tillbaka, med ränta.
Nato-inträdet är ett historiskt steg i rätt riktning. Men det räcker inte om det inte åtföljs av verkliga resurser. En allians är inte starkare än sina svagaste länkar, och Sverige kan inte under lång tid vara en länk som förlitar sig på andras kapacitet.
Prioriteringen är tydlig: innan vi diskuterar nya reformer, nya bidragssystem och nya transfereringar måste vi säkra ett trovärdigt försvar. Det är inte höger eller vänster — det är en grundläggande statlig skyldighet.
De generationer som nu lever i fred tar det som en självklarhet. Det är det inte. Fred är ett tillstånd som kräver underhåll, vilja och förmåga att försvara sig. Den insikten behöver genomsyra hela vår politiska planering — inte bara retoriken.
