Effektivitet har blivit ett honnörsord i både offentlig och privat sektor. Processer ska kortas, möten komprimeras och resultat mätas i realtid. På ytan framstår det som rationellt. Problemet uppstår när effektiviteten blir ett mål i sig.
När varje arbetsmoment tidsätts och optimeras minskar utrymmet för reflektion. Kreativitet och innovation kräver ofta omvägar, prövningar och tillfälliga misslyckanden. Det är svårt att schemalägga eftertanke i en organisation som ständigt jagar nästa leverans.
Dessutom tenderar mätbarhet att styra prioriteringar. Det som går att kvantifiera får uppmärksamhet, medan relationer, kultur och långsiktig kvalitet riskerar att nedprioriteras. Resultatet kan bli organisationer som producerar mer – men skapar mindre värde.
Det är rimligt att använda resurser klokt. Men effektivitet bör vara ett verktyg, inte en ideologi. Ibland är det mest produktiva att stanna upp, ifrågasätta riktningen och ompröva målen. Ett samhälle som enbart mäter hastighet riskerar att tappa bort riktningen.
