Att värna det svenska kulturarvet är inte nostalgi och det är inte nationalism i farlig mening. Det är identitetspolitik med substans, förankrad i historien och i den gemenskap som binder generationer samman. Kyrkor, traditioner, språk och lokal historia ger tillhörighet — något som inte kan skapas uppifrån men väl förstöras.
I en globaliserad värld, där rörligheten är hög och förändringarna snabba, behöver människor rötter att stå i. Den som saknar rötter söker dem någon annanstans — ibland på platser som är farligare och mer polariserande än den kulturella gemenskapen de lämnade.
Kulturarv är inte statiskt. Det lever, förändras och integrerar nya element med tiden. Men det kräver aktiva val att bevara — val om vilka byggnader vi skyddar, vilket språk vi värnar, vilka traditioner vi upprätthåller och vilka berättelser vi berättar om oss själva.
En stat som är neutral inför sin egen kultur lämnar ett vakuum. Det vakuumet fylls alltid av något — och det är inte alltid vackert.
