Bostadsbristen drabbar hårdast de som har minst: unga som inte har råd med handpenning, nyanlända som saknar kredithistorik, ensamstående föräldrar som inte passar in i bankernas kalkylmodeller. För dem är marknaden ingen lösning — marknaden ser inte dem.
Tre decennier av marknadsliberalism inom bostadspolitiken har inte löst bostadsbristen. Det har snarare förvärrat den, genom att omvandla bostäder från en samhällsfunktion till ett investeringsobjekt. Priset har gått upp, köerna har vuxit och segregationen har fördjupats.
Staten och kommunerna måste ta tillbaka initiativet. Det innebär att bygga hyresrätter med rimliga hyror, att kraftigt öka Allmännyttans roll och att bryta den marknadsnorm som gjort att nybyggnation enbart riktas till dem som redan har råd.
Det kommer att kosta. Men kostnaden för att inte göra det — i form av segregation, utanförskap och en generation som aldrig kommer in på bostadsmarknaden — är ännu högre.

