Hyresregleringen i Sverige är ett misslyckande i långkörning. Den skapar köer på decennier, driver fram en svart marknad för andrahandskontrakt och gör det omöjligt för nyinflyttade att hitta bostad på rimliga villkor. Ändå lever systemet kvar — av politisk feghet mer än av verklig övertygelse.
Argumentet för hyresreglering är att den skyddar hyresgäster med låga inkomster. Men i praktiken skyddar den dem som redan har ett kontrakt, på bekostnad av dem som söker. Det är ett system designat för att gynna insiders på bekostnad av outsiders.
En gradvis avreglering, kombinerad med stöd till hushåll med låga inkomster, är en bättre lösning. Det skulle frigöra rörlighet på arbetsmarknaden, minska incitamenten till svarthandel och på sikt pressa ner hyresnivåerna genom ökad konkurrens.
De politiska hindren är stora. Men kostnaden för att inte agera — i form av bostadsbrist, minskad rörlighet och utanförskap — är långsiktigt ännu större.
