Under decennier har individualismens och statsindividualismens logik trängt bort familjen som samhällsbärande institution. Staten har tagit över allt fler av de funktioner som familjen, grannskapet och det civila samhället tidigare fyllde. Det har skett med goda avsikter men med ibland negativa konsekvenser för sammanhållning och ansvar.

Barn mår bäst i trygga, kärleksfulla och stabila familjer med engagerade föräldrar. Det är inte en ideologisk tes — det är vad forskningen visar, gång efter gång. Samhällets politik bör spegla den insikten, inte motarbeta den.

Det innebär ekonomiskt stöd som gör det möjligt för föräldrar att vara föräldrar. Det innebär en skattepolitik som inte straffar tvåföräldershushåll. Det innebär ett skolsystem som erkänner föräldrarnas roll och inte ersätter den med statlig expertis.

Att stärka familjen är inte nostalgi. Det är att erkänna att det finns institutioner som staten inte kan ersätta — och att det vore klokt att sluta försöka.