Debatten om integration fastnar alltför ofta i värderingsfrågor: om nyanlända delar svenska värderingar om jämställdhet, demokrati och individens rättigheter. Det är legitima frågor. Men de riskerar att skymma det som forskningen konsekvent lyfter fram som den viktigaste drivkraften bakom segregation och utanförskap: bostäder.

En person som bor i ett segregerat bostadsområde med svag arbetsmarknad, dåliga skolor och begränsade nätverk har enormt svårt att ta sig ur den positionen — oavsett värderingar. Det handlar om strukturer, inte om vilja. Och strukturerna är skapade av politiska beslut om var och hur bostäder byggs.

Det svenska bostadssystemet styrar effektivt nyanlända och ekonomiskt svaga mot ett begränsat antal kommuner och stadsdelar. Väl där befästs situationen av skolor med hög andel elever med svaga förutsättningar, arbetsgivare som undviker adresser med dåligt rykte och sociala nätverk som inte leder till jobb.

Att lösa integrationsproblemen utan att lösa bostadsproblemen är att försöka fylla en läckande hink. Det spelar ingen roll hur ambitiösa SFI-programmen är om den strukturella segregationen kvarstår. Det är där politiken behöver börja.