Laval-domen och de domar som följde visade hur EU:s inre marknad kan trumfa fackliga rättigheter som Sverige och andra länder byggt upp under generationer av kamp. Den svenska modellen bygger på kollektivavtal, på partsautonomin och på rätten att ta strid för bättre villkor — inte på lagstiftade minimilöner satta av politiker.

Problemet är att EU-rätten inte alltid förstår denna logik. Friheten att tillhandahålla tjänster tolkas som överordnad rätten att strejka, under förutsättning att strejken kan ses som ett hinder för den fria rörligheten av tjänster. Det är en tolkning som underminerar den svenska modellens kärna.

Sverige måste aktivt och konsekvent driva frågan om att kollektiva rättigheter ska vara skyddade inom EU-rätten. Det är inte en fråga om protektionism eller nationalism — det är en fråga om att demokratiskt beslutade rättigheter ska gälla.

Den svenska fackföreningsrörelsen har byggt en av världens bäst fungerande arbetsmarknader. Det är ett arv som förtjänar ett bättre skydd än det som EU:s rättspraxis erbjuder i dag.