EU:s AI-förordning är ett välment projekt med risk att bli ett hämmande regelverk som driver de bästa AI-talangerna och företagen bort från Europa. Reglering behövs — det är ingen som förnekar det. Men den måste vara proportionerlig, teknikneutral och utformad för att möjliggöra innovation, inte för att förhindra den.

Det vi ser nu är en tendens att reglera alla AI-system utifrån de allvarligaste tänkbara riskerna, även när systemen används för helt harmlösa ändamål. Det är som att reglera alla knivar utifrån förutsättningen att de kan användas som vapen.

Sverige har ett unikt tillfälle att inom EU argumentera för ett mer balanserat förhållningssätt. Vi har stark forskning, framgångsrika tech-bolag och en digital infrastruktur i världsklass. Allt detta riskerar vi att spilla om vi inte aktivt motverkar det regulatoriska kryp som sakta men säkert håller på att kväva Europas digitala ambitioner.

AI är 2020-talets viktigaste teknologiska skifte. Frågan är om vi ska vara en del av det — eller titta på från läktaren.

Laval-domen och de domar som följde visade hur EU:s inre marknad kan trumfa fackliga rättigheter som Sverige och andra länder byggt upp under generationer av kamp. Den svenska modellen bygger på kollektivavtal, på partsautonomin och på rätten att ta strid för bättre villkor — inte på lagstiftade minimilöner satta av politiker.

Problemet är att EU-rätten inte alltid förstår denna logik. Friheten att tillhandahålla tjänster tolkas som överordnad rätten att strejka, under förutsättning att strejken kan ses som ett hinder för den fria rörligheten av tjänster. Det är en tolkning som underminerar den svenska modellens kärna.

Sverige måste aktivt och konsekvent driva frågan om att kollektiva rättigheter ska vara skyddade inom EU-rätten. Det är inte en fråga om protektionism eller nationalism — det är en fråga om att demokratiskt beslutade rättigheter ska gälla.

Den svenska fackföreningsrörelsen har byggt en av världens bäst fungerande arbetsmarknader. Det är ett arv som förtjänar ett bättre skydd än det som EU:s rättspraxis erbjuder i dag.

Handel mellan länder skapar välstånd och driver teknisk innovation i en takt som ingen nationell industripolitik kan matcha. När länder specialiserar sig på det de gör bäst och handlar med varandra uppstår effektivitetsvinster som frigör resurser för investeringar i ny teknik — inklusive grön teknik.

Protektionism är inte svaret på klimatutmaningen, tvärtom hindrar den spridningen av de lösningar vi faktiskt behöver. Solpaneler, vindkraftsteknik, battericeller och vätgaslösningar behöver spridas globalt och snabbt. Handelshinder försenar den spridningen och gör omställningen dyrare och långsammare för alla.

Sverige bör driva aktivt på för friare handel inom EU och i de globala handelsförhandlingarna. Det är marknaden — inte byråkratin — som skapar den skaleffekt som gör grön teknik tillgänglig och prisvärd. Varje tullmur vi sätter upp mot exempelvis kinesiska solpaneler är i förlängningen en mur mot klimatomställningen.

Länder som öppnar sina marknader exporterar inte bara varor. De exporterar också normer, standarder och tekniska lösningar. Den globala handeln är ett av de mest kraftfulla verktyg mänskligheten har skapat — det är hög tid vi börjar använda det fullt ut i klimatarbetet.