Jag besökte nyligen min morfar på ett äldreboende. Han är 89 år, har arbetat hela sitt liv, betalat skatt och bidragit till det samhälle vi lever i. Han förtjänar en värdig ålderdom. Vad han fick var en personalstyrka som sprang på knäna, standardiserade måltider vid tider som passar schemat snarare än honom, och för lite tid för det enda som egentligen spelar roll: mänsklig kontakt.

Det är inte ett enskilt boende som misslyckats. Det är ett system. Äldrevården i Sverige lider av kronisk underfinansiering, hög personalomsättning och en managementkultur som mäter produktivitet i täckta schemapositioner snarare än i upplevd livskvalitet för de boende.

Vi lever i ett samhälle som är bra på att räkna kostnader och dåligt på att räkna värde. Kostnaden för att ge äldre mer tid, mer personal och mer valfrihet syns i budgeten. Värdet av en värdig ålderdom syns inte i samma kolumn.

Det är en moralisk skuld som samhället bär gentemot de generationer som byggde det vi i dag tar för givet. Sjukvård, skola, infrastruktur — allt det finansierades av skattepengar från de händer som nu skakar av ålder. Minst vi kan göra är att se till att de sista åren är värdiga.